Under veckan som gått har vi ledare tvekat kring om det överhuvudtaget skulle vara möjligt att få ihop 11 spelare till fredagens match. Det är som bekant sportlov för oss sörlänningar och många skulle resa bort, dessutom är det förkylningstider och flera spelare har varit sjuka länge. Ovanpå det fick en spelare hjärnskakning i veckan då han gjorde sit-ups!! Som ni förstår var inte seger det första vi tänkte på i vår slutspelspremiär utan snarare att inte lämna WO och därmed direkt uteslutas ur slutspelet. 

Vi åker till matchen med 13 spelare och lyckas hålla spelet väl uppe i första halvlek. Chanserna var få och fördelades hyfsat lika mellan lagen. I paus tvingades en spelare kliva av pga sjukdom. Samtidigt sätter vi in en spelare född 2004 som gör sin premiär i U17 som vänsterback (strålande spelat Gustav!!). Vi tappar vårt anfallsspel men behåller vår struktur i defensiven. Tack vare den lyckas vi få till ett inkast på motståndarnas planhalva som Wictor tar emot och med  ett fint inlägg når han Erik som nickar i mål. Erik lyckas sedan med bedriften att få kramp samtidigt som han gör sin målgest och därmed var en skånsk klassiker skapad. Resten av matchen blir en kamp mot våra egna kroppar i första hand, vid ett tillfälle hade fyra spelare kramp samtidigt. Det säger allt om vilken inställning grabbarna visade upp i den här matchen och tillsammans med Carl-Edvins fantastiska målvaktsspel lyckades vi hålla undan och vinna med 1-0. Överraskande minst sagt men fullt välförtjänt tycker förstås vi. Jag är inte säker på att Eskilsminne håller med. Nu vilar vi en dryg vecka innan det är dags för hemmamatch mot IS Halmia.