För en dryg vecka sedan nåddes jag av det ofattbara beskedet att Mikael ”Micke” Andreasson hastigt hade insjuknat och att hans tillstånd var livshotande. Igår tog hans kamp slut och omgärdad av sin familj somnade han in.
Hur skriver man några minnesord över en person som alltid är där ….. men som inte längre är det?
Micke och jag träffades första gången då våra respektive barn började på ”dagis”, alltså för runt 30 år sedan. Ganska snart började båda våra grabbar att spela fotboll i IF Lödde och där jag blev en av gruppens tränare/ledare. Efter några år sakande vi en tränare/ledare i gruppen och såklart anmälde Micke sig för uppdraget. Det var början till en över 15 år lång gemensam ”tränarkarriär” där vi träffades oftare än, som Micke brukade säga, ”träffar våra respektive där hemma”. Vi tränade flera olika årgångar av IF Lödde spelare som ungdomar och sedan också, under en 5 års period, herrarnas A-lag. Vi höll över 1500 träningar, spelade över 900 matcher och var på otaliga cuper och läger tillsammans och under dessa 15 år – gemensamt för alla dessa tillfällen var att Micke alltid var där.
Det var dock familjen som stod honom närmast. Otaliga är de telefonsamtal som jag ”överhört” från en skolsal i Värnamo, Göteborg, Örebro, Västerås, Oslo eller från ett hotellrum på ett träningsläger i Spanien eller Turkiet, där han pratat med någon i sin familj om dagens händelser. Micke medlade om det varit problem, gav goda råd om det behövdes eller så var det bara för att höra att allting var ok – han var alltid där, om än inte alltid fysiskt.
För 20 år sedan åkte vi för första gången till den stad i världen som kanske bäst förenar Mickes två största intressen, bortsett från familjen, nämligen fotboll och musik. Staden var givetvis Liverpool där vi tillsammans sedan var ett 20 tal gånger i olika konstellationer, med barnen, med våra respektive eller med olika grupperingar ledare från IF Lödde.
Under sina sista år i livet tog han upp sitt musikintresse igen och var en uppskattad och bärande del i coverbandet Old Time High som intog partyscenerna runt om i första hand i Skåne. På sin sista spelning på lördagen efter midsommar kände han sig inte riktigt kry, men Micke är ju alltid där och ”the show must go on”, så givetvis genomförda han den spelningen också.
Nu är Micke, som alltid, alltid varit där för familjen, fotbollslaget eller musikbandet ….. inte längre här. Det känns overkligt och tomt och alla tankar går till familjen, till frun Annika, till barnen ”Jaque” och ”Koffe, till barnbarnen och till övriga familjemedlemmar.
YNWA
Peter Joelsson